Hemåt
Direkt när vi är klara i ringen och har plockat ihop våra saker påbörjar vi den långa resan hemåt. Jag går aldrig in i gruppfinalen. Det är föga troligt att en urfälld Io ska ha något att hämta där. Den tid det hade tagit att vänta in gruppfinalen är värdefull tid på hemresan.
Trots att det är samma väg som vi körde dit sitter vi fortfarande hela tiden och njuter av den otroliga naturen som vi kör igenom. När vi når gränsen känns det skönt att rulla tillbaka in i Sverige. Det första som händer i Sverige är att vi blir invinkade för kontroll av tullen. Eller kontroll och kontroll. Det kommer ut två tulltjänstemän och vill kika i vårt bagageutrymme. De ser hundarna och rosetterna. De konstaterar att vi har haft framgångar i Norge. Sedan säger de att vi kan åka. Jag frågar om de inte vill kolla passen där den obligatoriska avmaskningen finns, men de vill de inte. Nåja, det var förstås på inresa till Norge det skulle kollas men då var det bara att köra igenom.
På vägen hem får vi se Lapporten. Den missade vi när vi körde upp då vi hade den i ryggen. Den är majestätisk där den tornar upp sig framför oss.
Nu agerar vi verkligen turister. Vi svänger in på en ledig parkeringsficka och plockar fram kamerorna.
Lapporten
Kan ni förstå att vi var nöjda redan på vägen upp med upplevelsen. Här har jag bara vänt mig helt om från Lapporten. Det är overkligt vackert, såsom i en saga.
Ljuset, vattnet, fjällen, snön, himlen, molnen......det är magiskt.
Vi bestämmer att vi ska rulla så långt vi orkar. Det blir Porjus och det har hunnit bli måndag. Vi sätter upp tältet och sover några timmar. Platsen är väl inte särskilt vacker men praktiskt och enkel att få upp tältet på. Det som däremot finns där är vita midsommarblomster.
Det finns flera stycken.
Några är rosa, någonstans mittemellan de vanliga lila och de mindre vanliga vita.
Efter ytterligare några timmars körning är vi hemma hos Sofia i Busjön igen. Där packar vi över min packning till min bil. Molly som varit snäll och tyst hela resan blir genast väldigt ljudlig när hon rastas på stake-outen. Det är tydligt att hon vet att det är hemresa. När jag släpper henne rusar hon till min bil och hoppar in bageutrymmet. Riktigt nöjd är hon ändå inte. Hennes filt ligger kvar i Sofias bil. När hon fått den är hon nöjd. Nu vill vovvarna bara hem, och jag med. Så jag tar en snabb kopp kaffe innan jag sätter mig och kör de dryga 70 milen till Norrtälje. Vid 22:00 på måndagen är vi hemma igen. Vi blir varmt välkomnade av de vovvar som varit kvar hemma. Jag har saknat dem och de har säkert saknat mig också. Det är skönt att vara hemma igen.
Jag har med mig en hel hög med stora fina rosetter hem. I Norge är rosetterna som delas ut i ringen paketerade i plast. Oerhört praktisk t ex när det regnar.
Visst är cert-rosetterna fina i Norska flaggans färger. Att det skulle vara en annan färg på dem hade jag inte ens tänkt på. De förstår jag först på torsdagskvällen hemma hos Sofia när hon visar ett av sina norska cert. Jag tror att det är först då jag tänker att det faktiskt skulle vara roligt att ha ett norsk cert. Jag har liksom inte tänkt på rosetten innan. Tänk att både Io och Molly fick cert, det är nästan så att jag måste nypa mig själv i armen. Hela resan känns ibland nästan overklig. Den fantastiskt vackra naturen, hela upplevelsen och så bonusen att bli BIR och BIM. Stort tack Sofia för att du "lurade" med mig. Grattis till Frostas R-cert och 3 BTKL.
Internationell utställning Tromsö
Även söndagens morgon blir tidig, men var gör det när omgivningen är slående vacker.
Visst är vi långt hemifrån, det känns ändå som vi är betydligt längre bort än Norge.
Nu hör förvisso Tromsö till den arktiska zonen. Fågelvägen ligger Tromsö ca
30 mil norr om den norra polcirkeln. Ändå är det bara vårt närmaste grannland vi befinner oss i.
30 mil norr om den norra polcirkeln. Ändå är det bara vårt närmaste grannland vi befinner oss i.
Det slår mig att vattenytan ofta är ganska lugn här. Flera gånger ligger havet som en spegel mellan fjällen. Antagligen ger fjällen lä. Ett hav brukar annars aldrig varit kav lugnt, alltid brukar mer eller mindre stora vågor svepa över vattenytan.
Det har varit en lugn natt på campingen även om regnet har smattrat mot tältduken. När vi stiger upp har det slutat regna.
Det har kommit fler gäster under natten. Flera av dem med hundar, med allra största sannolikhet ska även de tillbaka till utställningen. Campingen är ändå långt ifrån full. Den utsikt som vi fick på den här campingen slår med hästlängder alternativet att bo precis intill utställningen. Dessutom är det skönt att komma bort från all trängsel som är precis intill och på utställningen. Det är skönt och lugnare även för hundarna. Vi är måna om att få en bra parkering vilket gör att vi vill vara på plats i god tid, trots att vi ska in absolut sist i ringen. Så vi lämnar den vackra campingen i god tid så vi är på plats innan utställningen öppnar.
En som däremot ska in först i ringen är Angelica. Hon har förutom sina siberian husky också en teuveren. Angelica har kört från Gällivare och kommit fram under natten. Hennes fina tik behöver ett stort cert till för att bli Norsk utställningschampion. Vi står vid ringen och håller tummarna. Tyvärr räcker det inte idag. Utan de slutar med exellent. Angelica håller oss sällskap resten av dagen. Det är jättetrevligt. Angelica kommer ursprungligen från Stockholm. Vi har förstås massor att prata om då vi kände varandra redan innan Angelica flyttade upp. Hon har faktiskt också en halvsyster till mina "Svartbusar", de har samma pappa Luis Amaroc of Too-Cha-Tes.
Vid ringen sitter en tidsangivelse ungefär när vi ska in i ringen. Den ska visa sig vara väldigt optimistisk. Vi får vänta ett par timmar till. Det blir en ganska seg väntan men till slut är det äntligen dags.
Det är totalt 18 siberian husky anmälda, men alla dyker inte upp. Det är bara tre hanar anmälda och där dyker faktiskt alla upp. Den första hanen i unghundsklass får CK, Heavy som blev BIR igår får CK även idag sedan är det Io i championklass. Hanarna före Io har betydligt mer päls. Lilla Io är väldigt urfälld. Io tycker om att vara med. Betongunderlaget bekymrar honom inte alls. Han flyter på som vanligt i ringen och visar sig fint.
Io Foto: Victoria Ryytty
Jag hör inte vad domaren säger i tältet men tycker mig ana något om pälsen. Visst är det en chansning att åka så långt med en hund utan päls, men vi ställer förstås när vi ändå är på plats. Dessutom är vi redan så nöjda med allt vackert vi sett så att även om resultatet inte skulle bli bra kommer vi att vara nöjda med vår resa.
Trots sin fattiga päls lyckas även Io få CK. Så är det konkurrans. Jag kan tänka mig att Heavy som också rör sig bra kan ha ganska goda chanser. Domaren plockar däremot upp Io till första platsen väldigt fort. Io blir bästa hane då "han rör sig absolut bäst av de tre" enligt domaren. Tänk att lilla Io utan päls lyckas knipa certet och cacibet. I och med detta blir han också norsk utställningschampion.
Tikarna är betydligt fler än hanarna även om flera av dem inte dyker upp. Fina Frosta lyckas idag vinna öppenklassen och dessutom få ett CK. Angelica som är kvar kan hjälpa mig att hålla Io när jag ska in med Molly. I championklassen är det tre tikar. Molly är lite störd av underlaget, ringen är dessutom väldigt liten. Jag tycker ändå Molly uppför sig väldigt bra. Alla de tre championtikarna får excellent. I konkurransen åker Molly ganska fort upp till första platsen. Molly vinner klassen och alla de tre championtikarna får CK.
Molly Foto: Victoria Ryytty
Så är det dags för bästa tikklass. Det är många tikar som går in i konkurransen. Molly och championtiken som kom tvåa plockas åt sidan nästan direkt. Domaren selekterar bland de andra. Till slut är det bara fyra kvar. Frosta står också kvar. Jag har haft en känsla av att det kan gå väldigt bra för Frosta idag. Hon är en fin tik som rör sig väldigt bra. Molly som snart blir 10 år är helt klart fin, men det är tuff konkurrans. Jag tycker dessutom inte att jag riktigt får fram Mollys rörelser. Domaren plockar upp Molly först och sedan den andra championtiken. Sedan får vi springa mot varandra. Nu gäller det att visa Molly så att hon får stå kvar på sin första plats. Där slutar det också, Molly vinner tikklassen. Även Molly får cert och cacib, så helt plöstligt har jag två norska utställningschampion. Vilken dag! Frosta kommer trea med reserv-cert, grattis Sofia!
Så är det BIR och BIM. Sofia hjälper mig att visa Molly. Här borde väl ändå Molly i full päls vinna som stått sig så bra i den tuffa konkurransen i tikklassen. Jag blir därför överraskad när domare sträcker fram den röd/gula rosetten till Io. Han säger att Io inte alls är i pälskondition för finalringen men han rör sig otvivelaktigt bäst. Jag tycker att det är otroligt roligt med en domare som först och främst tänker funktion.
Norska blommor
Några fina små blommor växte förstås också vid havet.
Jag vågar mig inte på att artbestämma dem, mer än att den översta är någon slags ärtväxt. Någon som vet? Skriv gärna en kommentar.
Fortsättning följer.......
Tillägg. De fina vita blommorna är hönsbär (Cornus suecica). Tack för hjälpen med namnet Annica & Fia.
Norska fåglar
Det blev många bilder på lördagen trots att vår promenad var kort. Jag får dela upp bilderna i flera inlägg. Här kommer bilder på några av alla de fina fåglar vi såg.
Det kryllar av måsar och trutar. De skränar dygnet runt. Sofia tycker att de låter illa Jag som alltid tillbringat somrarna vid havet tycker det låter härligt.
Måsar och trutar sätter sig gärna i grupper så de de kan skrika tillsammans.
De är inte speciellt rädda utan man kommer dem ganska nära. Det vore kul att bara få strosa runt och fotografera här i dagar. Det finns så otroligt mycket fint. Den korta tid vi spenderar här är alldeles för kort för att hinna allt man skulle vilja göra.
Jag har inte helt säker men jag tror att det är samma fiskmås som vi har vid Österjökusten.
De flyger över våra huvuden och skriker rakt ut som måsar gör.
Små sötar vadare finns det gott om som kilar runt på stranden. De är svåra att se. Ibland flyger de upp precis framför dig. Ser ni de två roskarlarna som är långt till vänster i bild. Den stora strandskatan längt till höger, fick jag aldrig någon riktig bild på.
Här är den fina lilla roskarlen. Det är han som är så vackert roströd på ryggen.
Det här måste vara en rödbena. Det är den enda vadaren utöver svartsnäppa som har röd näbbrot och röda ben. En svartsnäppa är det då åtminstone inte.
Ejder finns det gott om. Eller det är åtminostone betydligt fler än vad man idag ser på Östersjökusten.
Det blir så vackra vyer med fjällen i bakgrunden, havet och fåglarna som flyger. Det var ännu vackrare i verkligheten. Jag har inte riktigt lyckats fånga det på bild. Kanske kan ni ändå ana något av storslagenheten i naturen och upplevelsen. Jag önskar att ni kunde höra vågorna, måsarna, vinden och känna dofterna från havet.
I nästa inlägg kommer ännu fler bilder från vår lilla strandpromenad.
Tromsö nationell utställning
Tidigt på lördagens morgon ringer klockan. 03.00 går alarmet igång. Det är naturligtvis inte mörkt ute så här års när man är i midnattsolens rike. Däremot hänger de regntunga skyarna från gårdagen fortfarande kvar, så någon midnattsol hälsar oss inte god morgon.
Vi kommer iväg enligt plan och påbörjar de 25 återstående milen till Tromsö. Det är konstigt så fort man rullar in i Norge förändras landskapet. Det blir av någon anledning alltid vackarare i Norge. Landskapet är lite mer pampigt med sina höga berg. Här kommer vi också att köra intill fjordarna som är ligger i dalarna mellan de höga bergen. Vid riksgränsen hade inte björkarna slagit ut men i Norge blir ganska snabbt landskapet väldigt grönt och lummigt.
Vi kommer fram till utställningen i god tid. Utställningen ligger vackert placerat i Tromsödalen. Själva platsen är en idrottsarena för skridskor. Så ringarna är placerade på skridskobanan som går runt hela anläggningen. Nu på sommaren är det ett betongunderlag. Ett underlag som är lite främmande för många hundar att springa på. I mitten placeras alla utställningstält. Det är rad, på rad med tält. Till lördagens nationella utställning är det cirka 1000 hundar anmälda. Till söndagens internationella utställning är det närmare 2000 hundar anmälda, så då ska det bli ännu fler tält.
Jag har inte anmält till lördagen. Jag känner inte till domaren alls och ett litet cert som delas ut på nationella utställningar kan vare sig Molly eller Io tillgodoräkna sig. Så jag väljer att spara pengarna till ett annat tillfälle. Vi får istället vara med som hejarklack till Sofia och Frosta.
Fina Frosta går i öppen klassen. Dagens domare är Harlad Aune. Han ger Frosta excellent men i konkurransen får hon nöja sig med en andra placering och blir utan CK. Dagens BIR hund är en svensk hund, Lapicum One Way To Heaven. Han blir med sitt sitt tredje norska cert den här dagen också norsk utställningschampion. Grattis Agge. BIM hunden är också en svensk hund, Black Happies Devana. Grattis Victoria!
Trötta rullar vi mot den camping vi tänkt oss att bo på. Det finns en camping precis intill utställningsområdet, Tromsö Camping. Den är dessvärre smockfull av utställare. Så vi får rulla en bit uppåt, till Skittenelvs Camping. Det ska visa sig vara en glad överraskning.
Det finns gott om bra platser att sätta upp tältet på. Dessutom kan vi parkera bilen precis intill tältet. Omgivningen är dessutom fantastiskt vacker då camping ligger precis intill fjorden mellan fjällen. Både jag och Sofia är ganska trötta efter den långa resan och de tidiga morgonarna. En promenad orkar vi ändå längs med den vackra stranden. Det är inte många plusgrader i luften och havet är fortfarande isande kallt. Så de vindar som kommer från havet är riktigt kyliga. Det är bara att klä på sig tjocka och vindtäta kläder så är det inget problem. Regnet har i princip hållit sig borta hela dagen.
Vi ger oss ut på vår lilla promenad längst stranden. Det är ebb så vi kommer ganska långt ut på stranden. Fler bilder från vår promenad och fortsättning på berättelsen kommer i senare inlägg.
Den långa resan
I torsdags på påbörjar jag den resa som ska bli den längsta bilresa jag gjort. Enkel resa är det cirka 170 mil. Målet är Tromsö. Jag har alltid velat se fjordarna och kusten i Nordnorge. Nu med alla hundar är det svårt att komma iväg. Redan förra året förslog Sofia att vi skulle åka dit i samband med Norsk Kennelklubbs internationella utställning. Då funderade jag ett tag men kom fram till att det var för långt. I år var det en svensk domare som dömt på SPHK. Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det bara var att anmäla och åka. Annars kanske jag aldrig skulle få se Nordnorge. Nu skulle jag dessutom få sällskap mer än halva vägen. Så vad var det egentligen att fundera på, anmälan gick iväg.
Hundarna som anmäldes blev Io och Molly. Då det är en internationell utställning delas norsk storcert ut. I Norge har de stora cert och små cert. För att få No UCH om jag fattat det rätt krävs minst ett storcert samt minst två småcert. Däremot om hunden redan är champion i ett annat land räcker det med ett cert i annat land för att hunden ska få det landets championattitel (från Norge krävs storcert), såvida inte en tilläggsmerit som till exempel dragprov krävs för landets utställningschampionat. Både Io och Molly hade därför chans att bli No UCH. Som vanligt ingick fällning i anmälningsavgiften åtminstone för Io. Han blev så lägligt helt urfälld till utställningen. Gamla Molly är faktiskt den enda av mina som just nu inte är helt urfälld, så där valde jag för en gång skull rätt vad beträffar pälsen. Nu var inte utställningen prio ett och jag hade väl egentligen inga större förhoppningar. Det jag verkligen såg fram emot var att få se norra Sverige och Norra Norge. Det längsta norrut jag har varit tidigare är Kiruna, så det här var en bit till.
Då resan var lång rullade jag på torsdagen upp till Busjön i Lycksele och Sofia. Bara resan dit tar i princip en dag. Efter en natts sömn var det dags för att påbörja resan mot etappmål två, Riksgränsen. Där hade vi bestämt att vi skulle sova i STFs vandrarhem. De övriga nätterna skulle det bli tält. Resan upp går bra och det känns som det går fort. Sofia och jag har jag har massor att prata om. När vi passerat Kiruna förändras landskapet. Vyerna är hänförande. Det är nästan overkligt, så vackert är det. Kala fjäll och vatten, på flera fjälltoppar skymtar vi snö. Vi är enande överens om att vi är nöjda med att bara ha fått se detta. Skulle det gå åt skogen på utställningen gör det inget, vi är så nöjda bara över att få uppleva detta fanstastiska landskap.
Vi får plats på vandrarhemmet. Det är inte billigt men väldigt bra. Det är till och med toa och dusch på rummet. Det är lyx på vandrarhem, i de flesta fall är detta gemensamma utrymmen i korridoren. Köket är fräscht och modernt.
Efter vår spartanska middag bestående av nudlar tar vi en promenad med vovvarna. Nu är vi i midnattsolens land. Klockan är runt 22. Trots att det regnar och himlen är grå är det ljust ute. Att försöka få med alla tre vovvarna på samma bild är däremot inte lätt. Sofia har med sig sin fina Alsakkgårdens Frosta Frostros som är kusin till Io. De tre hundarna bestämmer sig väldigt snabbt för att de är en liten flock på resan och håller ihop.
I sådana här landskap är egentligen vädret på sätt och vis oväsentligt. Det är slående vackert oavsett väder.
Promenaden blir inte lång i regnet men den blir ändå en upplevelse på grund av den fantastiska naturen. Här är faktiskt alla tre vovvarna med på samma bild. Jag tror inte det hände en enda gång att alla tre stod stilla samtidigt.
Vackra hus på den branta fjällsluttningen.
Vilket skådespel med de mörka skyarna över fjället. Byggnaden ni skymtar är en tunnel för malmbanan som går mellan Kiruna och Narvik.
Jämte malmbanan. Hundarna var imponerande duktiga under hela resan. Inte ett pip hördes från boxarna, inte en enda protest trots att det blev många timmar i bilen.
Fina gamla Molly.
Fjäll och vatten, kan det bli bättre?
Molly spanar över vidderna.
För mig som kommer söderifrån är det svårt att få in i huvudet att det kan vara så här ljust dygnet runt. Här är det ändå väldigt trist väder så det är mörkare än vad det brukar vara.
Regnet sipprar ner, klockan har passerat 22:00 och ändå är det fullt dagsljus.
Det märks även på växtligheten att vi kommit långt norrut. Här har björkarna ännu inte slagit ut.
Efter vår promenad är det dags att hoppa i säng. Nästa morgon ringer klockan 03:00. Då ska vi ta oss till Tromsö och en nationell utställning där Sofia ska ställa Frosta.
Jag fortsätter berättelsen i ett senare inlägg. Nu är det hög tid för mig att få några välbehövliga timmars sömn. Först i natt kom jag hem efter väldigt många dagar/timmar i bil.
