snowstreams.blogg.se

Idag har Io och Molly varit hos veterinären. Jag hämtar då hem Cémbras aska. Det är precis som sången säger, "en anonym urna är allt som finns kvar".  En enkel liten träurna som det inte står någonting alls på. I den ligger det som en gång var Cémbra. Det är tungt och främmande. Urnan är inte Cémbra för mig, även om det precis är det som finns i den. Cémbra lever i minnet. Pigg, glad och med en spjuveraktig blick. Jag kan erkänna att jag har svårt att hantera urnan. Jag känner mig knäpp när jag pratar med den som om det vore Cémbra. Nu står den i bokhyllan. Det är mycket känslor som väcks och saknaden efter Cémbra sköljer över mig. Sorg tar tid att läka ut. Saknaden försvinner nog aldrig helt, även om det smärtsamma med tiden allt mer byts ut mot vackra minnen.

 

När Cémbra försvann var det en epok som gick i graven. Cémbra var min allra första valp. Förstfödd i den första kullen. Mamma Kim var min allra första hund. De två var med mig jämt. Till och med på jobbet under flera år. De första hundarna är så fantastiska, de är något väldigt speciellt. De går inte riktig att förklara. Kanske ligger de i att vi upplevt så otroligt mycket och annorlunda saker tillsammans. De hundar som finns nu är naturligtvis lika unika och lika speciella. Jag älskar dem precis lika mycket. Men med fler hundar går det inte att ta med dem på samma sätt som när du bara har en eller två. En kompis som alltid är med dig, som alltid finns vid din sida blir väldigt speciell. Att kunna vara med överallt och finna sig i alla situationer som de gjorde gör det otroligt enkelt och smidigt att ta med sig dem. Det var en speciell tid som betydde mycket för mig.

 

När det blev fler hundar och det var tävling/utställning följde Kim och Cémbra alltid med om det var möjligt. Även om de inte var anmälda. De här två hundarna har lärt mig så otroligt mycket som jag har haft oerhört mycket nytta och glädje av. Det finns också så otroligt många glada minnen av alla fina stunder vi hade tillsammans. Jag så otroligt tacksam över allt vi upplevt. Ju mer glädje man har av varandra i livet desto tyngre blir avskedet. På sätt och vis är det väl bra och som det ska vara. Motsatsen vore hemsk, tänk om man inte skulle tycka det var jobbigt att ta farväl av sin bästa vän och inte känna någon saknad efter henne/honom. Även om det skulle vara enkelt att inte sörja så hör det livet till och är något naturligt. Någonting som man måste gå igenom för att kunna gå vidare.

 

Vare sig Kim eller Cémbra hade några meriter att skryta med. För mig spelar det ingen som helst roll. En hund har man inte för att den ska erhålla meriter. En hund är ens bästa vän. Någon man delar upplevelser tillsammans med. Någon man har roligt tillsammans med. Blir det sedan meriter är det en följd av att man har roligt. Meriter hade aldrig kunnat göra vare sig Kim eller Cémbra till en bättre hund. Visst hade det varit enkelt att en enda gång sätta in Cémbra i spannet och klara tilläggsmeriten för utställningschampionatet. Men varför det? För mig var hon världens vackraste och bästa Cémbra oavsett titlar. Hon var en duktig slädhund men inte riktigt lika slipad som de senare hundarna. På tävling tar jag givetvis ut de bästa hundarna, de som jag tror kommer prestera bäst. Jag tror också hundarna har roligare i ett jämt spann där alla jobbar lika. Jag kör för att tävla inte för att meritera. Mitt ansvar är att ge min hund ett så bra och roligt liv som möjligt. De tror jag en hund uppskattar. Meriter vågar jag nog påstå att hunden skiter gladeligen i. För hunden betyder meriter absolut ingenting.

 

Ta vara på den tid ni har med era hundar. Ett hundliv är alldeles för kort. Ibland rycks hundar bort alldeles för tidigt och oväntat ifrån oss. Även om en hund blir gammal så vill man så gärna att hunden hade fått leva längre, frisk och kry. Jag tror jag vågar säga att de flesta av oss hade avstått från alla titlar, meriter och championat mot att vi fick ha kvar vår bästa vän. För vad är meriterna värda när ens bästa vän inte längre finns där vid vår sida. Fina minnen är det säkert men i jämförelse med att ha hunden i livet är de inte värda mycket. Meriter må vara roligt att erhålla men att få dela livet med en hund är någonting helt annat. Det är större än alla vinster, alla titlar, alla meriter och alla championat. De är en gåva att få uppleva en sådan trogen vän som en hund är. Någon som alltid finns där. Som alltid blir glad att se dig. Någon som alltid finns vid din sida när du behöver, som ger tröst och stöd, bara genom att finnas där. Det är det som är det essentiella, ingenting annat betyder egentligen någonting i slutändan.

 

 

En mycket gammal bild från 5 mars 2001. Kim och Cémbra på jobbet på Stureplan. Cémbra är 8 månader på dagen. Älskade vovvar. Jag vet att nästan gång det är dags att ta farväl av någon mina vänner kommer det vara precis lika jobbigt och göra precis lika ont. För även om Kim och Cémbra var mina första hundar betyder hundarna nu precis lika mycket. De är mina bästa vänner.